En fråga till Maryam Blumenthal

Förord: Om glädjen och sorgen

Låt oss börja där klarheten kräver det: Ali Khamenei är död, och vi sörjer honom inte.

I fyrtiosju år – först som en skuggfigur i den revolutionära apparaten och sedan som högste ledare – presiderade Khamenei över ett av de mest kvävande teokratiska systemen i modern historia. Avrättningarna 1988. Krossandet av Den gröna rörelsen. Kulorna som avfyrades mot unga kvinnor vars brott var att ta bort ett tygstycke från sina huvuden. Tortyrkamrarna i Evin, våldtäkterna i Kahrizak, de omärkta gravarna i Khavaran. När beskedet kom den 28 februari att han hade dödats kände många av oss något vi inte känt på årtiönden: lättnad.

Den lättnaden är verklig, och ingen borde behöva be om ursäkt för den.

Men lättnad är inte ett juridiskt ramverk. Glädje är inte en motivering för allt som åtföljde Khameneis död den dagen. Samma 28 februari dödades 148 skolflickor i Minab. I Teheran, Isfahan, Qom, Karaj och Kermanshah dog 201 människor och 747 skadades enbart den första dagen. Frågan framför oss är inte huruvida Khamenei förtjänade sitt öde – det gjorde han – utan huruvida den militäroperation som ändade hans liv ska skyddas från rättslig granskning enbart för att vi är glada att han är borta.

Den frågan gör uppenbarligen Hamburgs senator Maryam Blumenthal obekväm.

I. Videon: Vad Blumenthal sa

Den 28 februari 2026 – samma dag som attackerna dödade mer än tvåhundra människor – publicerade Maryam Blumenthal, senator för vetenskap, forskning, jämställdhet och stadsdelar i Hamburgs senat, tillika suppleant i tyska Bundesrat, en video riktad till mänskliga rättighetsorganisationer, folkrättsexperter och Mellanösternforskare.

Hennes budskap innehöll fyra kärnargument:

1. Situationen är "för komplex" för att sedvanliga folkrättsliga ramverk ska vara tillämpliga. De som inte förmår inrymma denna komplexitet "borde kanske inte diskutera den här situationen över huvud taget."
2. Iranier firar på gatorna, vilket utgör moraliskt bevis för att den militära interventionen är befogad och välkommen.
3. Mänskliga rättighetsorganisationer och juridiska experter bör "sluta nu" – deras analyser "passar helt enkelt inte" för den här situationen.
4. Hon talar som iran-tysk med autentisk kunskap om vad "folket" vill, och positionerar sig därmed som en mer legitim röst än institutionella experter.

Nyckelpassagen förtjänar att citeras direkt:

"Jag vill säga till er, snälla sluta nu. Det passar helt enkelt inte. [...] Om ni inte kan inkludera komplexiteten i den här situationen i er analys, då bör ni kanske inte diskutera den här situationen alls."

Låt oss vara precisa med vad detta innebär. En sittande regeringsföreträdare – en senator med suppleantplats i Bundesrat, en av Tysklands två lagstiftande kamrar – uppmanade offentligt mänskliga rättighetsinstitutioner och juridiska experter att upphöra med sitt arbete. Inte att förfina det, inte att bredda det, inte att ta hänsyn till ytterligare perspektiv. Att sluta. Att vara tysta. Att acceptera att i detta fall gäller inte reglerna.

II. Vem är Maryam Blumenthal? – En politisk biografi

Maryam Blumenthal föddes i Teheran 1985. Hennes familj flydde från Iran när hon var två år gammal och anlände till Tyskland 1987 som asylsökande. Hon växte upp i Bad Schwartau, sedan i Viersen, innan hon bosatte sig i Hamburg 1998. Mellan 2005 och 2015 studerade hon pedagogik, psykologi och etnologi vid Hamburgs universitet. Hon arbetade som lärare innan hon gick in i politiken.

Hennes politiska karriär har varit snabb och, efter de flesta måttstockar, beundringsvärd. Hon gick med i De grönas lokalpolitik 2014, vann en plats i Hamburgs delstatsparlament 2020, tjänstgjorde som medförfattare för Hamburgs gröna från 2021 till 2025, och utnämndes till senator för vetenskap 2025 – vilket gjorde henne till suppleant i Bundesrat.

I oktober 2022, under uppresningen Kvinna, Liv, Frihet i Iran, höll Blumenthal ett tårförst tal i Hamburgs parlament. Hon kallade den iranska regimen för "terrorister". Hon krävde stopp för utvisningar. Hon organiserade solidaritetsevenemang för de iranska demonstranterna. Dessa var modiga handlingar, och de betydde något.

Det är just detta som gör hennes video från den 28 februari så förödande. Samma människa som en gång grät för iranier dödade av regimen säger nu åt de institutioner som dokumenterade dessa dödsfall att hålla tyst.

Två ytterligare fakta är väsentliga för att förstå den fullständiga bilden.

För det första: I en intervju från 2021 med Klönschnack, en politisk tidskrift i Hamburg, uppgav Blumenthal tydligt: "Militärt våld måste alltid vara den absolut sista utvägen." Den 28 februari 2026 frågade hon inte om alla andra alternativ hade uttömts. Hon erkände inte ens frågeställningen.

För det andra: Som journalisten Shoan Vaisi rapporterade i nd-aktuell, i en artikel med rubriken "Hier Brandmauer, dort Monarchisten" (Brandvägg här, monarkister där), har Blumenthal uttryckligen sagt: "Ich unterstütze den Demokraten Reza Pahlavi" – "Jag stödjer demokraten Reza Pahlavi." Vi återkommer till detta.

III. Det farliga i "exceptionalismen" – När komplexitet blir ett vapen

Blumenthals centrala argument vilar på ordet "komplext". Situationen, hävdar hon, är för komplex för befintliga juridiska och moraliska ramverk. De som inte förmår rymma denna komplexitet bör avlägsna sig från samtalet.

Låt oss granska detta noggrant.

International humanitär rätt utformades inte för enkla situationer. Enkla situationer behöver inga juridiska ramverk. Man behöver inte Genèvekonventionerna för att medla i ett gräl på en skolgård. Hela den folkrättsliga arkitekturen – från FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna till den humanitära rätten i väpnade konflikter – existerar just för att de situationer den reglerar är komplexa. Krig är komplext. Ockupation är komplex. Förhållandet mellan en tyrannisk regering och civilbefolkningen under dess styre är komplext. Det är hela poängen.

När en politiker hävdar att en viss situation är "för komplex" för dessa ramverk framför hon inte ett sofistikerat analytiskt påstående. Hon framför ett undantagskrav. Hon säger: i det här fallet bör reglerna inte gälla.

Vi har hört detta argument förut.

Irak, 2003. Situationen var "komplex". Saddam Hussein var en tyrann – han var verkligen det. Hans avlägsnande presenterades som befrielse. Tjugotre år senare är Irak fortfarande en sönderslagen stat. International Crisis Groups bedömning är entydig: interventionen lyckades inte åstadkomma stabilitet, demokratisering eller säkerhet. Hundratusentals civila är döda.

Libyen, 2011. Situationen var "komplex". Gaddafi var en diktator. Interventionen auktoriserades av FN:s säkerhetsråd – till skillnad från attackerna mot Iran. Och ändå. Belfer Center vid Harvard konstaterade att interventionens efterspel visade "hur man inte bör intervenera". Libyen föll ner i inbördeskrig, slavmarknader under öppen himmel uppstod, och landets institutioner kollapsade fullständigt.

I varje fall tjänade "komplexiteten" samma funktion: den åberopades inte för att fördjupa analysen utan för att upphäva den. Inte för att tillämpa striktare juridiska normer utan för att inte tillämpa några alls.

Noam Chomsky identifierade denna mekanism för decennier sedan:

"Den påstådda komplexiteten, djupet och dunkelheten i dessa frågor är en del av den illusion som sprids av det ideologiska kontrollsystemet, vars syfte är att få frågorna att framstå som avlägsna från allmänheten och övertyga människor om deras oförmåga att organisera sina egna angelägenheter."

Och här kommer vi till det som Blumenthals video inte nämner. I hennes berättelse om den 28 februari finns dansande iranier och en tyranns död. Det som saknas är allt annat: de 148 skolflickorna dödade i Minab. De 201 döda totalt. De 747 skadade. Attackerna mot Teheran, Isfahan, Qom, Karaj och Kermanshah. Vedergällningsattackerna över Persiska viken.

Hon nämner bara dansen. De döda barnen förekommer inte i hennes "komplexitet".

IV. Mänskliga rättigheters universalitet kontra selektiv moral

"Jag vill säga till er, snälla sluta nu. Det passar helt enkelt inte."

Överväg vad den meningen innebär när den uttalas av en senator. Inte en privatperson som uttrycker en åsikt på sociala medier. En suppleant i Bundesrat – en av Tysklands två lagstiftande kamrar, det organ genom vilket tyska delstater deltar i den federala lagstiftningen. En människa som svor en ed att upprätthålla den tyska grundlagen, Grundgesetz, som i artikel 1 fastslår: "Människans värdighet är okänkbar."

Artikel 1 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna lyder: "Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter." Det finns inget komplexitetsundantag. Det finns ingen klausul som lyder: "såvida inte befolkningen i det angripna landet ogillar sin regering, i vilket fall ovanstående inte gäller." Genèvekonventionerna innehåller inget undantag för situationer där några civila firar medan andra dödas.

Vad Blumenthal gör – oavsett om hon själv inser det eller inte – är en form av det som Umberto Eco, i sin essä "Ur-Fascism", beskrev som selektiv populism: ledaren (eller, i detta fall, politikern) gör anspråk på att tolka "folkets" vilja, samtidigt som hon definierar "folket" som enbart de som håller med. Jason Stanley, i How Fascism Works, beskriver detta som en av fascistisk politiks kärnmekanismer: "ledaren gör anspråk på att vara folkets enda autentiska röst."

Detta innebär inte att kalla Blumenthal fascist. Det innebär att den retoriska teknik hon använder – att agera grindvakt för vem som får uttala sig om mänskliga rättigheter baserat på om deras slutsatser stämmer överens med hennes föredragna narrativ – är en teknik med en dokumenterad historia och dokumenterade konsekvenser.

Norges utrikesminister Espen Barth Eide uttalade att attackerna var "inte i enlighet med folkrätten". Belgiens utrikesminister sa detsamma. European Journal of International Law publicerade en analys med rubriken "Uppenbart olagligt". The Conversation publicerade en text av juridiska forskare: "Varken förebyggande eller lagligt." SBS News frågade folkrättsexperter som nådde liknande slutsatser.

Borde alla dessa "sluta nu"? Borde Norges utrikesminister "vara tyst"?

Michael Ignatieff identifierade i American Exceptionalism and Human Rights tre former av amerikansk exceptionalism inom folkrätten: exemptionalism (att stödja regler men undanta sig själv), dubbla måttstockar (att tillämpa dem på andra men inte på allierade), och juridisk isolationism (att vägra samverka med internationella rättsliga institutioner). Blumenthals position uppvisar alla tre. Hon stödjer mänskliga rättigheter när Islamiska republiken kränker dem. Hon kräver deras upphävande när amerikanska och israeliska styrkor gör detsamma.

Edward Said skulle omedelbart känna igen detta. I Orientalism dokumenterade han hur västerländsk diskurs positionerar vissa regioner som fundamentalt "annorlunda" – så avvikande att universella kategorier inte är tillämpliga. När Blumenthal förklarar att situationen är "för komplex" för sedvanlig rättslig analys säger hon i praktiken att Iran existerar bortom den universella rättens gräns. Att människorna där inte kräver samma skydd. Att deras död kan inordnas i ett befrielsenarrati utan granskning.

V. Förmånstagarens paradox – Asyl, republik och selektivt minne

Varje möjlighet i Maryam Blumenthals liv möjliggjordes av det internationella rättsliga ramverk hon nu uppmanar andra att bortse från.

Hon anlände till Tyskland 1987, en tvåårig flykting undan Islamiska republiken. Den rättighet som tog emot henne är kodifierad i artikel 16a i den tyska grundlagen, Grundgesetz: "Politiskt förföljda ska ha rätt till asyl." Den rättigheten existerar inte i ett vakuum. Den existerar på grund av den internationella rättsliga arkitektur som byggdes efter 1945 – samma arkitektur som FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Genèvekonventionerna och flyktingkonventionen från 1951. Dessa är inte abstrakta dokument. De är anledningen till att Maryam Blumenthal växte upp i Bad Schwartau i stället för i Teheran under teokratiskt styre.

Hannah Arendt förstod detta bättre än någon annan. I sin essä från 1943, "Vi flyktingar", skrev hon om statslöshetens grundläggande utsatthet: "Vi förlorade vårt hem, vilket innebär det vardagliga livets förtrolighet. Vi förlorade vårt yrke, vilket innebär tillförsikten att vi är till någon nytta i denna värld. Vi förlorade vårt språk, vilket innebär reaktionernas naturlighet, gesternas enkelhet, det oförställda uttrycket för känslor."

Arendts djupare insikt, utvecklad i Det totalitära systemets ursprung, var att mänskliga rättigheter är meningslösa utan politiska gemenskaper som upprätthåller dem. "Rätten att ha rättigheter", som hon kallade det, beror på att man tillhör en fungerande politisk ordning. Det är just därför som bombning av ett land till ruiner inte skapar frihet. Bombning förstör politiska gemenskaper. Den skapar fler flyktingar. Den skapar inte de institutioner som flyktingar behöver för att åter kunna bli medborgare.

Blumenthals egen biografi är ett bevis på detta. Hon blev inte senator för att någon bombade Teheran. Hon blev senator för att Tysklands konstitutionella ordning – rotad i folkrätten – beviljade henne asyl, utbildning och politiskt deltagande. Att en förmånstagare av det systemet säger åt dess väktare att "vara tysta" är inte bara inkonsekvens. Det är ett svek mot de principer som räddade hennes liv.

VI. "Jag stödjer demokraten Reza Pahlavi" – Monarkistfrågan

I sin undersökning i nd-aktuell, "Hier Brandmauer, dort Monarchisten", granskade journalisten Shoan Vaisi ett fenomen bland tyska politiker med iranskt ursprung: upprätthållandet av en "brandvägg" (Brandmauer) mot högerextremism i tysk inrikespolitik, samtidigt som man stödjer Reza Pahlavis monarkiströrelse utomlands.

Blumenthal citeras uttryckligen: "Ich unterstütze den Demokraten Reza Pahlavi."

Formuleringen – "demokraten Reza Pahlavi" – är i sig en politisk handling. Den presenterar som vedertaget faktum vad som i bästa fall är ett omtvistat påstående. Pahlavi är son till Irans siste shah, vars regim störtades 1979 efter decennier av auktoritärt styre, hemlig polis (SAVAK) och politiskt förtryck. Pahlavi har aldrig innehavt ett valt ämbete, aldrig lett en demokratisk organisation, aldrig underkastat sig någon form av demokratisk ansvarsutkrävning. Att kalla honom "demokrat" är ett påstående, inte en beskrivning.

Ännu mer oroande är att Pahlavi-rörelsens dokumenterade beteende motsäger epitetet "demokrat" som Blumenthal ansluter sig till. Som vi har dokumenterat i tidigare artiklar på denna sajt har Pahlavis anhängare skanderat "Död åt vänstern" vid demonstrationer. De har anfallit iranska författares och intellektuellas gravar. De har bedrivit koordinerade trakasserikampanjer mot oliktänkande röster. Dessa är inte en demokratisk rörelses handlingar. De är en auktoritär rörelses handlingar som ännu inte erhållit makten.

Inkonsekvensen är slående. I tysk inrikespolitik upprätthåller De gröna en Brandmauer – en brandvägg – mot AfD, ett högerpopulistiskt parti. Principen är att vissa politiska krafter är så farliga för demokratiska normer att inget samarbete med dem är möjligt. Ändå stödjer en grön senator, när det gäller Iran, en dynastisk figur vars rörelse uppvisar många av samma drag som Brandmauer-principen är avsedd att begränsa.

Petra Kelly, grundaren av det tyska gröna partiet, byggde rörelsen på principerna om icke-våld, gräsrotsdemokrati och ekologisk rättvisa. Hon motarbetade alla former av militarism och auktoritär makt. Idén att en grön politiker öppet skulle stödja en monarkistisk figur – arvtagaren till en dynasti – hade varit obegriplig för Kelly. Men De gröna år 2026 är inte Petra Kellys gröna parti. Vi återkommer till denna förvandling.

VII. Krig är ingen dans – Sociala medier som vapen

Låt oss fastslå vad som faktiskt hände den 28 februari 2026.

USA och Israel inledde gemensamma militära angrepp mot Iran i vad som betecknades Operation Epic Fury (USA) och Operation Roaring Lion (Israel). Attacker träffade Teheran, Isfahan, Qom, Karaj och Kermanshah. Högste ledaren Ali Khamenei dödades. Under första dygnet bekräftades 201 döda och 747 skadade. I Minab träffade ett flyganfall två skolor och dödade 148 flickor. Vedergällningsattacker utfördes över hela Persiska vikenregionen.

Ja, en del iranier firade. Naturligtvis gjorde de det. Efter fyrtiosju år av teokratiskt förtryck är döden för den man som förköppligade det förtrycket anledning till lättnad. Ingen bestrider detta.

Men TikTok-videor på dansande människor är ingen folkomröstning. De är inget folkligt mandat. De utgör ingen rättslig auktorisation för militära insatser. Och de är med säkerhet inte bevis för att varje bomb som fälldes var motiverad och varje dödsfall acceptabelt.

Vi har sett detta förut. Den 9 april 2003 såg världen när Saddam Husseins staty vältes på Firdos-torget i Bagdad. Bilderna sändes som bevis på befrielse, som vittnesbörd om att det irakiska folket välkomnade sina "befriare". Senare analyser visade att folkmängden var liten – den räknade tiotal, inte tusental – och att händelsen delvis var iscensatt av amerikanska styrkor. Den "befrielse" som följde kostade hundratusentals irakiska liv.

Selektivt användande av material från sociala medier är en dokumenterad propagandateknik. CNN:s geolokaliserade videoanalys av den 28 februari visade en kaotisk informationsmiljö där jubelscener cirkulerade sida vid sida med bilder av förstörda bostadskvarter, skadade barn och sörjande familjer. Att välja ut jubelvideorna och ignorera förstörelsen är inte att "inkludera komplexitet" – det är motsatsen. Det är förnekelse.

När Blumenthal håller upp dansen som moraliskt bevis gör hon precis det hon anklagar andra för: hon reducerar en komplex situation till ett enkelt narrativ. Hennes narrativ är: folket är glada, alltså är bombningarna bra. Det narrativ hon avfärdar är: bombningarna dödade civila, alltså krävs rättslig granskning. Bara ett av dessa är faktiskt komplext.

VIII. Från Petra Kelly till Annalena Baerbock – De grönas svek mot sina grundvalar

Det tyska gröna partiet grundades 1980 på fyra pelare: ekologisk visdom, social rättvisa, gräsrotsdemokrati och icke-våld. Dess grundare, Petra Kelly, var kompromisslös: "Vi borde inte ha någon armé" och "Ett ekologiskt och demilitariserat Europa" var inte slagord för henne – de var konstitutionella principer.

Partiets förvandling till en interventionistisk kraft är en av de mest anmärkningsvärda ideologiska omsvängningarna i europeisk politisk historia.

Kosovo, 1999. Utrikesminister Joschka Fischer, en grön, ledde Tyskland in i sin första stridsinsats sedan andra världskriget. På en partikongress träffade en demonstrant honom med en färgbomb. Ögonblicket var avgörande: det markerade brottet mellan De grönas pacifistiska identitet och deras nya roll som ett regeringsparti berett att använda militärt våld.

Afghanistan, 2001. De gröna röstade för att stödja invasionen. Det parti som en gång motsätte sig NATO-medlemskap placerade nu trupper under NATO-befäl.

Libyen, 2011. De gröna dröv hårdare på intervention än andra tyska partier och kritiserade Merkelregeringen för att den lade ner sin röst vid FN:s säkerhetsråds omröstning om militära insatser.

Ukraina, 2022. Utrikesminister Annalena Baerbock tillkännagav en "helomvändning" i tysk utrikespolitik. Ekonomiminister Robert Habeck krävde vapenleveranser. De gröna, fredspartiet, blev den mest högrröstade förespråkaren för militärt stöd i den tyska regeringen.

Nu, år 2026, firar en grön senator utländska militära angrepp mot en suverän nation utan att ens erkänna att 148 barn dödades samma dag. Förvandlingen från fredsparti till krigsparti är fullbordad.

Som Jacobin observerade är motsägelsen avslöjande: om principen är att nationer som försvarar sig förtjänar stöd borde den gälla lika för jemeniter, kurder och palestinier. Den selektiva tillämpningen antyder antingen en omedveten hierarki av mänskligt värde eller en samstämmighet med härskarklassens intressen som partiet en gång existerade för att utmana. Green European Journal ställde frågan rakt ut: "Är de gröna partierna fortfarande pacifistiska?" Svaret är, senast år 2026, entydigt.

IX. Tystnadskommandot och epistemisk orättvisa

Filosofen Miranda Fricker identifierade i sin bok Epistemic Injustice (Oxford University Press, 2007) två former av epistemisk skada. Vittnesorättvisa (testimonial injustice) inträffar när en talares trovärdighet reduceras på grund av fördomar mot dennes identitet. Hermeneutisk orättvisa (hermeneutical injustice) inträffar när en grupp saknar de tolkningsresurser som behövs för att förstå sin egen erfarenhet – eller, i detta sammanhang ännu mer relevant, när de tolkningsramar som står till deras förfogande förklaras otillräckliga av makthavarna.

Blumenthals video utövar båda formerna.

När hon säger åt folkrättsexperter att deras ramverk "helt enkelt inte passar" begår hon hermeneutisk orättvisa: hon förklarar att de verktyg som under decennier utvecklats för att analysera just denna typ av situation är otillräckliga, utan att erbjuda något alternativ utom tystnad. När hon positionerar sig som en autentisk röst för "folket" och reducerar kritiker till utomstående som saknar den nödvändiga förståelsen begår hon vittnesorättvisa: hon hävdar att deras sakkunskap är mindre giltig än hennes känslomässiga koppling till händelserna.

Överväg de praktiska konsekvenserna av hennes måttstock. Om vi accepterar att folkrättslig analys "inte passar" för denna situation, vilka diskvalificeras då? Folkrättsforskare. Human Rights Watch. Amnesty International. Förenta nationerna. Fredsrörelsen. Iranier i Iran som motstår både Islamiska republiken och bombningen av deras skolor. Norges och Belgiens utrikesministrar. European Journal of International Law.

Vilka återstår? Bara de som håller med Blumenthal.

"Tystnadskommandot" handlar inte om sakkunskap eller komplexitet. Det handlar om kontroll. Det är ett försök att begränsa fältet av godtagbar diskurs till en enda position: bombningarna var bra, dansen bevisar det, och den som ställer frågor är antingen naiv eller medbrottslig.

De institutioner hon säger åt att "sluta nu" är inga främlingar för Iran. FN:s råd för mänskliga rättigheters oberoende internationella utredningsuppdrag för Iran hörde vittnesmål från mer än 300 människor och samlade in över 38 000 bevis som dokumenterade Islamiska republikens brott. Dessa är samma institutioner vars arbete utgjorde det faktaunderlag som bar Blumenthals eget tårförsta parlamentstal år 2022. Utan deras dokumentation av den iranska regimens våld hade hennes tal saknat varje faktagrund.

Hon använde deras arbete när det tjänade hennes narrativ. Hon säger åt dem att vara tysta när det inte gör det.

X. Slutsats: Att försvara principerna, inte personan

Frågan till Maryam Blumenthal är inte komplicerad. Den är i själva verket den enklaste frågan i demokratisk politik: tror du att de principer du åberopar gäller för alla, eller bara när det är bekvämt?

Om en politiker anser sig stå "över principerna" för att situationen är "komplex" blir hon ett hot mot den demokratiska ordning hon säger sig tjäna. Hela strukturen för konstitutionellt styre vilar på tanken att ingen – ingen politiker, ingen stat, ingen militärallians – är undantagen från reglerna. I det ögonblick man gör ett undantag har man inte löst komplexiteten. Man har förstört ramverket.

Den ärliga positionen är denna: Khameneis död är en lättnad. Sättet det skedde på – i en militäroperation som dödade 201 människor, däribland 148 skolbarn, den första dagen, genomförd utan FN-auktorisation, i strid med folkrätten enligt bedömningen från många oberoende juridiska forskare – väcker djupa rättsliga och moraliska frågor. Båda dessa saker kan vara sanna samtidigt.

Det är verklig komplexitet. Det är den komplexitet som Blumenthal säger sig förespråka men vägrar att praktisera.

Senator Blumenthal: det system som gav dig asyl, utbildning och politisk makt är samma system du nu ber andra att montera ner. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna är inte en meny där du väljer de paragrafer du gillar. Genèvekonventionerna är inte valfria när offren kommer från ett land vars regering du avskyr. Artikel 16a i den tyska grundlagen, den artikel som möjliggjorde ditt liv, existerar för att människor år 1949 förstod att universella principer måste vara universella – eller så är de ingenting.

Du sitter i Bundesrat. Du har makt i en av världens mest avancerade demokratier. Den makten gavs dig av ett system som tror på rättsstatsprincipen. Du kan inte använda den platsen för att säga åt folkrättens väktare att vara tysta. Inte utan att bli precis den typ av politiker som det systemet var utformat för att förhindra.

Det iranska folket förtjänar både befrielse från tyranni och skydd under folkrätten. Att acceptera det ena utan det andra är den formel som frambragte Irak, Libyen och Afghanistan. De människor som betalade priset för de "komplexa" situationerna var inte senatorer i Hamburg. De var skolbarn i Falluja, i Sirte, i Kunduz.

Och nu, i Minab.